Bokprojekt
Jag har alltid skrivit sedan jag lyckades knäcka koden till bokstävernas magiska värld.
I början skrev jag nästan uteslutande hästböcker, men nu har jag övergått till mer blandat.
Mitt första försök till att skriva en hel roman var "Funny Suicide" Det är den jag också försökt få utgiven fast det har inte gett något resultat än.
Min andra roman "Ljusbringaren" är delvis självbiografisk och håller på att arbeta genom den efter att tagit hjälp med bearbetning via ett litet trevligt förlag, så får jag se om jag vågar att skicka in den.
Att få en bok utgiven är inte lätt, men det gäller att hålla drömmen vid liv.
Ibland känns det lättare att skriva för byrålådan. Den har helt enkelt inte så stora krav.
Jag kommer att lägga ut endast korta utdrag ur valda manus och noveller. Om ni är sugna på att läsa mer så kika in på kapitel 1 där jag finns med några av mina texter, kommentera gärna och konstruktiv kritik är bra för att utveckla berättelsen. ( Ni kan söka på titlarna på ovannämnda böcker ) Och om någon här som hittar hit till min sidan skulle vara intresserad att starta någon form av skrivklubb, via nätet eller om möjlighet för träffar in real life finns, så hör av er. Inspiration från andra kan leda till mycket positivt.
Berättelsen nedanför är en liten skojsaga, har fungerat jättebra som pjäs fast då med vissa ändringar och ide`n till grundhistorien har jag fått från en anonym tjej. Prova själv att göra din egen version av de klassiska sagorna, det kan blir riktigt kul.
SVARTLOCK OCH DE SJU PUNKARNA
Det var en gång… och den var sandad…
Äh, det gick inte så bra… Jag börjar om.
Det var en gång en Discokung och en Popdrottning. De bodde i storstadsdjungeln, i en flott trettonrumsvilla med tre helkaklade badrum, utomhusspa och stor salong, där det fanns en magnifik öppen spis.
Paret trivdes bra sin villa, de hade gott om pengar, (de hade tillräckligt stabil ekonomi att de kunde unna sig lyxen av både städerska och butler, utan att använda sig av några avdrag och de behövde inte oroa sig över att de en dag skulle skämmas i kanal 3: s ”Lyxfällan”). De hade varit gifta länge och var lyckliga och kärleksfulla ihop. Alla kändisfotografer som stod utanför grindarna var påfrestande, men Discokungen och Popdrottningen antog att det var ett pris de fick betala för att vara vackra och berömda.
Mest av allt i världen önskade sig det förtjusande paret ett barn. Det spelade ingen roll om barnet inte kunde dansa bugg eller sjunga jazz, bara de fick ett friskt barn. I många år hade de försökt, och ständigt blivit besvikna när ingenting hände.
En dag, efter flera jobbiga hormonbehandlingar verkade det äntligen som om deras önskan skulle gå i uppfyllelse. Popdrottningen blev till sin stora lycka gravid (hon visste att hon skulle gå upp i vikt, fast tänkte att det spelade inte någon roll, hon fick försöka undvika alla galna fotografer på något vis).
När nio månader, där Popdrottningen kände det som om hon mer eller mindre bodde i ett av dras helkaklade badrum, åkte hon in till förlossningen och födde en präktig dotter på nästan fyra kilo. De överlyckliga föräldrarna valde att kalla sin bebis för Svartlock, för den ägde en ovanlig tjock och mörk kalufs. Ett par pigga blå ögon kikade på den stolta mamman, och det gick inte att undgå att både hon och pappan var glada över sitt hett efterlängtade barn.
Dock varade inte lyckan länge. En kort tid efter förlossningen åkte Popdrottningen på den fruktansvärda mördarbakterien. Hon blev väldigt sjuk och det slutade olyckligt nog med att hon dog. Hela landet sörjde, alla tidningar och tv – kanaler rapporterade om det tragiska och den som sörjde allra mest var givetvis Discokungen. Han var så ledsen att han grät långa floder av tårar och till slut började han få ont om servetter och näsdukar, att han var tvungen att börja snyta sig i sin fina vita kavaj, och den började till slut krympa.
Under de följande åren gjorde Discokungen allt för att uppfostra sin dotter på ett positivt inom sätt. Han sörjde sin hustru oerhört och kunde ibland titta lite för djupt i whiskeyflaskan. Men det gick inte att ta miste på att han verkligen försökte göra allt för Svartlock. Han lät henne gå i en dyr privatskola, lärde henne ödmjukhetens ädla konst och uppmuntrade henne att ta sånglektioner, för hon hade ärvt mammans vackra röst. Han lät henne till och med söka in till Idol, och alla i juryn, förutom Clabbe som inte var med, för han hade opererat bort mandlarna (juryn hade återgått till den allra första, eftersom den nya ansågs för snälla och tråkiga) avgudade Svartlock, som plötsligt kom på att det ändå inte riktigt var vad hon ville. Svartlock gillade mer tyngre tongångar och kände att om hon var med i Idol skulle de försöka få henne att bli någonting helt annat än vad hon ville bli inom showbusiness. Därför tackade hon till Idoljuryns stora grämelse nej till en fortsättning. Hennes pappa var innerst inne nöjd över beslutet, för hon hade varit sexton år vid detta tillfälle och tyckte hon var lite ung och gott kunde vänta med att göra karriär. Han visste vilket slit det var och hur jobbigt det kunde bli med hysteriska fans och massmedia som gjorde allt för att få inblick i en kändis privatliv.
När Svartlock fyllde sjutton år gifte kungen om sig. Han hade inte vågat, under tiden som dottern vuxit upp, för kanske skulle hon ha tagit illa upp. Men nu kände han sig mogen att ta steget fullt ut och göra slag i saken. Det senaste året hade han sällskapat med en vacker kvinna i hans ålder som han började tycka allt bättre om. Hon kunde vara något reserverad, men var ytterst vältalig och trevlig mot alla hans vänner och speciellt Svartlock.
Kanske skulle Discokungen ha undersökt kvinnans bakgrund bättre, men han var som många andra män, bländad av hennes skönhet, som folk menade på var en lyckad blandning av Angelina Jolie och Darin. Han kände till att hon var moderat, fast han ansåg inte att dessa var varken sämre eller bättre än någon annan. Han ville inte gifta sig av politiska skäl, (själv tillhörde han miljöpartiet, för det ansågs bra för hans image som ansvarsfull och miljömedveten kändis) utan han tyckte att hon verkade passa honom helt enkelt och han hade tröttnat på att vara ensam. Han visste inte att hon i själva verket var en fruktansvärt elak och fåfäng kvinna, en ond Partyhäxa, som var ute efter hans pengar. Något hon gjorde allt för att dölja.
Den onda Partyhäxan var avundsjuk på Svartlock för att flickans skönhet alltid omtalades i pressen. Svartlock hade växt upp till en ovanligt tilldragande ung kvinna, med kurvor som nästan fick Marilyn Monroe att vakna till liv i sin grav. Partyhäxan hade hatat Svartlock från första stund, för flickan var inte bara vacker, utan även ung. Hon avskydde flickan också, för att denna kunde dansa och sjunga minst lika bra som Madonna, som alltid varit hennes stora idol.
När även Discokungen en dag hastigt, men inte så vidare lustigt dog, efter att blivit matförgiftad när han åt svamp (ingen kunde ju inte ana att Partyhäxan varit så elak att hon lyckats smussla ner vit flugsvamp i hans mat och sedan lyckats med bedriften att muta obducenten till att registrera det hela som en olycka) började Partyhäxan behandla Svartlock mycket illa. Enligt en klausul i testamentet hade hon bara rätt till en tredjedel av makens pengar, och det var självklart inte nog för en sådan kvinna. Hon skulle dock ärva både pengarna och huset om Svartlock dog innan henne.
Partyhäxan log ondskefullt för sig själv efter att testamentet blivit uppläst. Hon började genast smida planer att röja Svartlock ur vägen.
Först tvingade hon den stackars flickan att gå klädd i trasiga kläder, ofta inköpta på det enligt henne, avskyvärda varuhuset Gekås. Sedan tvingade hon flickan att skura alla golv i huset, för hon hade sparkat städerskan samma dag som Discokungen blivit begravd, för att denna hade varit både lat och uppkäftig. Vilket hon inte varit, men det var vad Partyhäxan hade sagt till Svartlock.
Varje dag fick Svartlock slita med att hugga ved, piska mattor och polera alla kristallkronor. Hon längtade efter att få gå ut att roa sig som andra unga och det gjorde ont i hjärtat när hon såg styvmodern roa sig ute på de häftigaste inneställena, med hennes pappas pengar.
Den stackars Svartlock som var van vid att mötas av kärlek och respekt, även av de flesta fotografer och journalister som jagade henne, blev också tvungen att sova nere i källaren på bara en madrass och med en skotskrutig pläd som täcke, och när vintern kom såg Partyhäxan till att stänga av värmen i källaren. Hon blev även tvungen varje dag att äta kall havregrynsgröt till frukost, varpå hon en dag upptäckte små, små bitar av krossat glas i gröten. Det var då Svartlock insåg att hennes liv var i fara.
Varje dag satte sig den elaka Partyhäxan framför sin förtrollade dator, visserligen inköpt på Inet, men den som sålde den hade varit en slug och mycket intelligent trollkarl från Övärlden.
Hon satte på datorn och frågade:
– Dator, dator, på bordet där, säg vem som snyggast och häftigast i landet är?
Och den förtrollade datorn svarade, alltid som det var, för den hade en förbannelse, och likt Jim Carey gjorde den att datorn inte kunde ljuga:
– Oh Partyhäxan, ni snyggast och häftigast i landet är!
Svartlock skurade golv och piskade mattor så att ryggen nästan började krokna. Hon slet hårt varje dag, men hon glömde inte bort att sjunga vackra sånger, äta minst en tallrik med broccoli och drömma…
Hon drömde om en tuff, men ändå snäll kille som skulle svepa in i hennes liv, likt en stormvind och fånga hennes hjärta. En kille som visste vad han ville, med god musiksmak och duktig på att laga fläskfilé, och som skulle komma och rädda henne från den elaka styvmamman.
En dag när Svartlock begrundade sitt öde, medan hon lyssnade på Metallica i sin
Ipod suckade hon och tänkte för sig själv:
Ack, hur fasen ska jag nånsin få träffa sagornas prins när jag sitter här instängd i detta hus med en grym styvmorsa. Hon blir bara värre för varje dag som går. Jag kommer aldrig att få gå på någon trendig nattklubb på Avenyn, men ack, vad är väl en nattklubb på Avenyn, det kan vara tråkigt, långtråkigt… åh alldeles, alldeles underbart…
Hon drog ytterligare en lång suck och klädde på sig sin svarta kappa, för att gå till Grönsakstorget och handla grönsaker. Hon satte även på sig sina glasögon, då hon klev ut på gatan, för att hon inte skulle kännas igen.
Plötsligt tvärnitade en motorcykel, av märket Kawazaaki, tvärt bredvid henne och föraren fick flickans hjärta att göra stora volter. Han var stilig som få, med blont, lockigt och axellångt hår och med ögon lika blå som sin motorcykel.
När han tog av sin motorcykelhjälm och presenterade sig som Joey The Rocker höll Svartlock höll på få dåndimpen. Genast kände hon igen honom. Han var ju sångare i det nystartade hårdrocksbandet The Mighty Gods, som lyckats med att toppa listorna i både Europa och USA med sin trallvänliga låt. En cover på Eddie Meduzas ”The man in the sky”.
– Hörrudu, bruden, sa Joey The Rocker, med en hes, mystisk röst. Vet du vägen till Karlssons tapetklisteraffär? Min gitarr har gått sönder och den måste lagas idag.
Svartlock försökte stänga sin gapande mun, för hon antog att hon måste se utomordentligt fånig ut.
– Du åker bara tvärgatan ner och sen ligger den i hörnet, första bruna huset med sockerglasyr och Nonstop på taket, sa hon och hoppades att hennes röst skulle sluta darra.
Inuti Svartlock bankade hjärtat hårdare och hårdare, hon kände det som om hon snart skulle sprängas, för hon tyckte killen var både stilig och sexig.
Joey The Rocker blinkade förföriskt mot flickan och fräste sedan iväg på sin motorcykel.
Nästa dag satte sig den elaka Partyhäxan som vanligt framför sin dator.
Hon sa:
– Dator, dator på bordet där, säg mig vem som häftigast och snyggast i landet är!
Och datorn svarade:
– Drottning, ni väldigt häftig och snygg i landet är, men SVARTLOCK är häftigast och snyggast av alla här.
Partyhäxan blev rasande. Hon drog ut alla sladdar ur datorn och hällde ut sin kopp med cappuccino på tangentbordet. Ja, hon var så arg att hon hoppade av ilska medan hon muttrade och morrade:
– Detta ska Svartlock få för. Nu är mitt tålamod slut. Hon ska få ångra att hon någonsin blivit född. Jag ska banne mig förgifta henne med en hamburgare från McDonalds. Det behövs bara lite arsenik, så är biffen klar, he he.
Så skickade hon ut en trött gammal jägare, förklädd till Marcoolio. Han skulle ta med Svartlock och bjuda henne på en Bic Mac & Company på McDonalds.
Men jägaren var egentligen en väldigt snäll gammal man och han blev dessutom alldeles betagen av flickans tjusiga lockar och mandelformade ögon.
– Oh, förlåt mig, min undersköna varelse, sa han och föll ner på knä framför Svartlock. Jag får inte avslöja detta. Jag kommer säkert att bli flådd levande och grillad på bålet, men jag måste. Jag måste berätta. Din styvmor vill förgifta dig med den här hamburgaren… Oh, förlåt mig, ännu en gång! För vad jag nästan var på väg att göra. Partyhäxan hatar dig och du måste fly för ditt liv. Själv kommer jag att emigrera till Smålands mörka skogar, då kanske jag slipper bli dödad av häxan.
Fast Svartlock aldrig fick vara ute för att roa sig hade hon ändå många vänner. Hon var alltid schysst och trevlig mot alla hon träffade, och när hon förstod att hennes liv var i fara beslöt hon sig genast för att rymma. De vänner hon litade allra mest på var ett gäng punkare. Partyhäxan hade tidigt förtalat dem och sett till att de inte var välkomna på inneställena i storstadsdjungeln, bortsett från Rockbaren. Där festade de nätterna igenom, diskuterade filosofi med Joacim Cans från Hammerfall och drack Jack Daniels.
Punkarna hette: Fjant, Attjo, Sömntutan, Kolan, Rabalder, Sotis och Kringlan, som kallades för Kringlan, inte för att han var söt som en bakelse, utan för att hans mor ägde ett bageri. De andra hade fått sina namn, helt enkelt för att deras föräldrar ansåg att de var passande.
Svartlock beslöt sig för att skyndsamt sticka iväg till Rockbaren, även om det betydde att hon blev tvungen att korsa Järntorget, som ibland kunde vara en mycket skräckinjagande plats för en ung flicka. Där fanns busar som ville ta hennes oskuld, och där fanns de som försökte pracka på henne konstiga tabletter och där fanns även människor som ogillade henne för hennes svarta hår och bleka hy.
Men oskadd och väl framme på klubben blev hon mer än välkommen. Hela nätterna dansade hon och sjöng, och ibland hjälpte hon till med att bära instrument och servera kaffe. Det var länge sen hon hade varit så lycklig. Hon till och med skrev en låt som hon och de sju punkarna gick och sjöng på, medan hon dagdrömde om Joey The Rocker som inte lyckades glömma.
Låten gick ungefär så här:
”I´m T. N. T, I´m dynamite
T. N. T, And I win the fight”
Fast när Sotis, som var ett stort fan av AC/DC påtalade att det var en ren och skär kopia av en låt med ovannämnda band, beslöt sig Svartlock för att inte satsa på sitt låtskrivande. Kanske, tänkte hon, skulle hon en dag bli tillräckligt modig och duktig, så hon kunde ge ut en bok istället.
Då den elaka Partyhäxan upptäckte att jägaren inte lyckats med att döda Svartlock blev hon fruktansvärt besviken och ilsken. Hon tog två valium för att lugna sig och satte sig framför sin dator, med nytt, denna gång, trådlöst tangentbord och började söka efter Svartlock på Internet.
När hon efter några misslyckade försök hittade vad hon sökte beslöt hon sig för att själv förgifta Svartlock. Hon blandade till en fasansfull trolldryck. Därefter smög hon sig in på Hard Rock Café, förklädd till Robyn. Hon hade först tänkt klä ut sig till fältassistent och lura i flickan ett förgiftat äpple, men tyckte att det inte var någon bra idé.
Efter en lång och svettig låt gick Partyhäxan fram till Svartlock och erbjöd den ont inget anande flickan sin hemska trolldryck som hon hällt upp i en coca-cola flaska.
– Du ser törstig ut, något att dricka? sa Partyhäxan, och log ett ljuvt leende mot den sköna Svartlock.
Svartlock var varm och törstig, och väldigt imponerad av att bli tilltalad av Robyn, även om hon inte lyssnade värst mycket på sångerskans musik. Flickan anade inget oråd alls, över att till exempel Robyn verkade ha växt särdeles många centimeter sedan hon sist syntes på tv, utan lät sig väl smaka. Och det förskräckliga hände. Likt en trasdocka ramlade Svartlock ihop på golvet. Partyhäxan slet av sig sin förklädnad och visade sitt rätta jag och med ett elakt skratt sprang hon ut från klubben och försvann bort i den mörka, stjärnklara vinternatten.
Punkarna blev förtvivlade och grät, så att all deras mascara rann. Ja, fruktansvärt upprörda blev de över vansinnesdådet att några av dem började slita ut sina piercingsringar. Och Fjant, som var väldigt litterär och kulturell funderade på att starta en blogg för att låta alla få ta del av hans tankar och smärta. Till slut kom Kolan och Rabalder på att man kunde skicka efter doktor House, men även om han bara var på sitt näst suraste humör denna dag, skakade doktorn på huvudet och sa:
– Här hjälper ingenting. Ni kan lura mig bäst ni vill, men hon är faktiskt död. Jag vet inget som kan väcka henne till liv, inte ens jag, och nu får ni ursäkta mig, för jag måste ta min käpp och halta ner till närmsta apotek.
Då lånade de sju stackars punkarna ett tomt akvarium från Kinarestaurangen bredvid och lade Svartlock på en bädd av svarta och röda rosor. De vakade över henne dag och natt. Rockbaren stängde, och många klubbar och inneställen sympatistängde. Ingen orkade gå ut och roa sig längre och statsministern förkunnade att hela landet befann sig i oerhörd stor sorg.
Sent en kväll hördes ett högt brummande från en motorcykel. Det var Joey The Rocker som kom för att göra en spelning på Liseberg, men kört vilse och hamnat istället på Rockbaren. Elegant hoppade han ner från sin motordrivna springare, ruskade på sitt långa hår och gick fram och knackade på dörren. Den öppnades av Attjoo som nös ideligen, medan han tårögd klämde fram:
– Tyvärr, Klubben har stängt ikväll, och även baren. Vi serverar ingen mat heller, det är lika bra att du åker din väg.
– Men varför då?, utbrast Joey The Rocker. Du måste berätta vad som har hänt. Jag har kört ända från Haparanda, där jag har jagat älg med Kenneth & The Knutters, och det var tröttsamt värre, för det slutade med att älgarna jagade oss. Jag måste åtminstone få vila mina ben innan jag åker vidare.
Attjoo visade Joey in. När han fick syn på de sju punkarnas mycket bedrövade ansikten tittade han sig omkring och såg till slut Svartlock ligga där alldeles orörlig i akvariumet.
– Nä men, vad i hela fridens namn har hänt? utropade Joey The Rocker och formade munnen till ett stort O. Vem i jösse namn är denna vackra schokladpudding med vispgrädde på?
I korta drag snörvlade punkarna fram vad som hade hänt. Joey The Rocker skakade på huvudet.
– Så kan man ju inte hålla på, ropade han, det är oförskämt och förskräckligt illa. Men var lugn, detta kan jag fixa, jag är proffs på mun-mot-mun metoden.
Han klev fram till flickan och lyfte henne, muskulös och stark som han var, upp och ner. En droppe rann ur hennes vackra mun, men hon förblev livlös.
– Det där har vi redan provat, skrek i punkarna i kör. Det funkade inte.
Joey The Rocker kliade sig i håret och noterade att det var dags att inhandla mer Clerasil Shampoo. Sedan gick han fram till flickan igen, böjde sig ner och med hjälp av ett sugrör sög han upp all giftig coca-cola som fanns i hennes mage.
Plötsligt rörde Svartlock på sig. Hon andades, hon levde.
Förvånat spärrade hon upp sina korpgluggar och flämtade. Där stod ju Joey The Rocker. Killen hon hade drömt om.
Joey The Rocker blev så glad att han gav den förvånade flickan en riktigt lång tungkyss. Han tog upp henne i famnen och bad henne gifta sig med henne och Svartlock svarade ja, efter att lyckats börja andas normalt igen. Det hade varit svårt under hans grandiosa kyssande.
Punkarna klappade händerna och jublade. De började pogodansa igen och Rockbaren slog upp sin portar. Det ställdes till med ett hejdundrande party, där Joey The Rocker och hans band gjorde en spelning som fick Bert Karlsson att nästan sätta kaffet i vrångstrupen, (spelningen visades på alla nyhetskanaler runt om i landet). Genast såg han framför sig en ny guldgruva, för han tyckte att Carola började bli lite väl präktig och Britney Spears hade ju någon annan redan signat.
Det hela slutade med att Svartlock och Joey The Rocker gifte sig där på klubben. Bruden var bedårande i sin svarta, vackra klänning, inköpt på Shock och Joey The Rocker bar slitna jeans, en läcker, vinröd kavaj och ett halsband, föreställande en dödskalle. Sedan körde de hem till Svartlocks rättmätiga villa på Joeys motorcykel, och detta till trots att det saknades solnedgång.
Den elaka Partyhäxan, hon snubblade på en stubbe och ramlade nedför ett stup och dog, en kväll när hon var ute och rastade sin fladdermushund.
Men Svartlock och Joey, de levde lyckliga på slottet, i alla sina dagar… eller?
Snipp Snapp Snut, nu kunde sagan vara slut!
Tyvärr slutade det inte lyckligt. Det var en saga för bra för att vara sann. Joey The Rockers flitiga turnerande med sitt band var en stor påfrestning för äktenskapet. Hans popularitet hos det motsatta könet startade allt som oftast upp hemska gräl, fast Svartlock innerst inne visste att hon kunde lita på honom. Det var hennes egen osäkerhet och styvmoderns ständiga nedvärderande kommentarer som spökade i hennes inre.
Efter två år tog de ut skilsmässa och båda var ledsna över att de inte fått barn tillsammans, men samtidigt tänkte de att det var väl lika bra det som skedde, för skilsmässor är inte något roligt påfund, varken för föräldrar och barn.
Svartlock gav sig in i politiken, där hon först blev skolminister och såg till att lärare var tvungna att lära ut tråkiga ämnen med passion och glädje, Sedan startade hon upp ett nytt feministiskt parti. Det kallades för Egalias döttrar, och för er som inte har läst boken, så tror jag ändå ni anar er till vad partiet stod för.
Några år gick, varpå hon gifte om sig med Fjant, eftersom de kom fram till att de hade mycket gemensamt med varandra. Fjant började tjäna storkovan på sitt bloggande, och Svartlock lyckades efter många refuseringar med att ge ut en bok som var baserad på hennes upplevelser med den elaka styvmodern.
SNIPP SNAPP SNUT; PUH, NU VAR SAGAN ÄNTLIGEN SLUT!
