När lillan kom till jorden!

(Denna sida kommer att vara tillägnad min älskade dotter Moa, du kommer en dag förstå hur speciell du är

och hur mycket du betyder för mig)

 

 

Jag var beräknad till den 5:e april och hade hört otaliga gånger att förstföderskor nästan alltid brukar gå över tiden.

När jag gick in i vecka 40 började spänningen och nervositeten bli nästintill outhärdligt. Jag tror att för utomstående gav jag nog ett lugnt uttryck, fast många kunde säkert ana sig till min förlossningskräck och min oro för hur livet som mamma skulle bli.

När helgen kom försökte jag ta det lilla lugna genom att klappa hästarna, tjata på min man att han måste frisera sina tår och tänka på att snart kanske jag kan ligga på magen igen och slippa hjälp med att knyta skosnören, kanske skulle smaken för kaffe komma tillbaka också.

Jag och gubben åkte till Gekås, handlade sådana där tråkiga saker som shampoo och rengöringsgrejer och kattmat, var alldeles för nojjig för att börja shoppa babygrejer. Jag tänkte att sånt där kan man väl köpa när det kommit ut något från min mage, ett litet troll kanske eller någonting sött.

Nu är jag ingen klädsnobb, men gillar inte att tanken på blått till killar och rosa till tjejer, och det har ingenting med färgerna i sig självt att göra, tycker det är så tråkigt att man inte komma ur dessa stereotypa färgindelningar när det gäller kön. Men jag hade fått en hel del drös med kläder från min svägerska (tackar än en gång så mycket) och plockat ner några plagg med blandade färger i min lilla BB-väska, hade läst på nätet att en sådan väska var nödvändigt att ha färdigpackat.

Nåväl inne på Gekås började onda aningar smyga in på mig, jag puffade nervöst till gubben som blev lite blek...

När jag sa att det började kännas lite mystiskt och att jag på sista tiden behövde uppsöka toaletten oftare än vanligt, blev han ännu lite blekare.

-Jag ska hitta den snabbaste kön, sa han och tog tag i kundvagnen.

Han hade goda avsikter min käre make, men lyckades dock inte. Då tänkte jag i mitt stilla sinne att det vore väl skojigt om det kom ut en bebis i kön till kassorna på Gekås. Nä, jag bstämde mig för att vem som än höll hus inuti mig fick gott vänta. Jag menar, roligare ställen måste det väl ändå finnas om man ska klämma ut ett barn. 

Vi åkte hem, jag sprang som en galning på toaletten, kände mig sjuk, så jag tänkte att jag kanske kan ha blåskatarr, bebisen ska ju inte anlända förrän på måndag eller hur...

Inga direkta värkar hade jag och då var det väl ingen fara på taket än, alla sa ju att man kommer gå över tiden.

Till slut, när måndagen kom, gubben hade tjatat sig blå på att jag skulle ringa förlossningen (men jag vågade inte, för jag tänkte som så att ja, jag får väl komma in och sedan ser de att jag inte är på gång trots allt, också skickar de hem mig) så kände jag att det var nog bäst att ringa och höra vad de säger i alla fall.

Eftersom jag hade högt blodtryck tyckte de på förlossningen att det var läge att komma in, fastän jag pep försiktigt i luren:

-Men jag tror ju inte att vattnet har gått, eller det kanske det har, fast jag är för nervös och lägga märke till det.

Barnmorskan skrattade lätt, och genmälde:

-Ja, det är möjligt, men kom du in, så får vi kolla på dig.

Jag skickade en tacksam tanke till barnmorskan för att hon inte viftade bort mig, men tror att det var mitt höga blodtryck som gjorde att hon tog mig på allvar.

Vi tog det ändå ganska lugnt, ordnade med djuren och jag tog min färdigpackade BB-väska, som troget hade väntat på mig i två veckor, sedan tog vi 41:an till Borås, medan jag försökte samla mina tankar.

Väl på plats konstaterades det av en förlossningsläkare att jag saknade tillräckligt med fostervatten och jag blev arg och rädd. Arg för att jag inte lyssnat på min oro och min kropp tidigare (och min man som hela tiden ville att jag skulle ringa) och rädd för att jag väntat för länge så att jag gjort något som var dumt för bebisen i magen.

Förlossningsläkaren tog det hela med ro, men tyckte inte att jag borde åka hem. Hon ville att ytterligare en läkare skulle titta och sedan göra bedömning för vad som borde göras.

Jag trodde inte att det skulle bli någon sömn för mig, men lite sov jag nog och på tisdag, efter att den andra läkaren också ansett att det ej var tillräckligt med fostervatten, blev det bestämt att jag skulle sättas igång. Något jag först försökte att inte ha några förutfattade meningar om, men efter ett par undersökningar och behandlingare senare började känna mig vansinnigt rädd för fortsättningen. En av undersökningarna var ett av det mest vidrigaste och smärtsammaste jag någonsin varit med om.

Timmarna gick, ingenting hände, de satte in behandling nummer 2 och sa att vi får avvakta, kanske blir det en tredje behandling (de använde sig av en sorts gel), det gjorde ont på ett diffust sätt, men hela jag kände på mig att ingenting hade börjat hända. Jag hade inga riktiga värkar, kände bara att kroppen blev konstigt stum och smärtfylld på en och samma gång. 

Vid åtta-tiden på tisdag kväll pratade jag med min syster, sa att allt, än så länge, var frid och fröjd, och sedan kom en barnmorska och sa att de skulle göra en koll till när det gällde fostrets hjärtslag och efter en halvtimme knackade det på dörren till mitt rum och förlossningsläkaren kommer in och säger:

-Jag är ledsen, men det ser ut som något inte är riktigt som det ska, jag vill att du ska veta att jag börjar överväga kejsarsnitt.

Jag nickade, kände mig på något vis lugnad över beskedet, kanske något besviken på att jag inte skulle få bli medlem i den där speciella gruppen (av alla de som fött barn på det naturliga sättet), men tror att jag innerst inne blev lugn just över att jag trots allt skulle slippa klämm fram ett barn med min förlossningsskräck. Trots allt tycker jag ändå att om möjligheten finns ska man kanske försöka föda naturligt, för kejsarsnitt är ändå en operation med allt det som hör till. Men samtidigt ska jag kanske inte uttala mig, eftersom jag inte upplevt det naturliga sättet.

Efter en stund kommer förlossningsläkaren tillbaka, hon har bestämt sig, det blir kejsarsnitt.

O jösses, tänker jag, nu ska det alltså ske, men min man, var är han?

Jo, gubben hade varit hos mig hela dagen, men sedan bestämt sig för att åka hem och ta hand om djuren. Barnmorskan hade klockan fyra sagt att åk du hem till gubben, för här ser det inte ut att bli några barn på ett tag. Min kropp var ju tydligen väldigt trögfattat när det gällde det där med att föda barn.

Men jag hyser inget agg mot barnmorskan, för jag förstår att sådant här kan vara svårt att förutse, och hon var himla gullig och ringde och gubben och förklarade att läget hade förändrats, det var nog bra om han kunde komma tillbaka, men se nu till och ta det lugnt; kör inte för fort...

Detta är nog det jag minns att jag tänkte mest på när jag rullades in i operationssaeln, tänk om jag får en bebis medan gubben kör av vägen, tänk om... tänk om...

Inne i operationssalen kryllade det av folk, och jag blev både lugn och nervös av. De presenterade sig dessutom och jag försökte febrilt komma ihåg deras namn, i fall man skulle träffa på dem igen, men jag gav upp efter den femte personen.

Så blev jag ryggmärgsbedövad och det var mycket märkligt att uppleva hur ens kropp befanns sig i två delar, en levande som mådde lätt illa och kände sig ensam, trots alla människor, för gubben hade inte riktigt hunnit fram ännu, och en nederdel som man inte kände av alls.

Den manliga sköterskan bredvid mig var väldigt trevlig och pratade med mig hela tiden, för att hålla mig lugn, antar jag, och rätt som det var ljöd ett litet argt skrik genom rummet. Jag blev väldigt irriterad på att ligga fastbundet på en bår, fast något annat kan ju inte fungera under ett kejsarsnitt. Sedan fick jag tyvärr bara en snabbglimt av något pyttelitet och blekrosa, bistra veck runt ögonlocken och en liten, liten, mycket bestämd mun. Jag hann se att det var ett flickebarn och sa konstaterande till den som höll henne:

-Tja, någon Malte blev det i alla fall inte (gubbens arbetskamrater hade nämligen slagit vad om att det skulle bli en kille och att vi i så fall var tvungna att döpa honom till Malte, för vi ville ha ett namn på M).

Ett kort slag tänkte jag att man kan ju döpa henne till Malta, men gick ifrån den tanken ganska snabbt. Jag och gubben hade redan ett namn som vi båda gillade, men när vi båda såg vår dotter för första gången pluppade ett annat namn upp, nämligen "Lilla My", från Mumintrollen, det var det perfekta namnet man såg i denna flickas ansikte, men eftersom en bland gubbens syskon heter just My, blev det till att skippa det namnet, man kan ju inte ha My I och My II, det funkar liksom inte.

Så det bidde en liten Moa i stället och lika glad över det är jag och gubben. Min förlossning blev inte alls som jag hade tänkt mig, men är glad att det var en läkare som fattade ett bra beslut som blev bra för både mig och min lilla dotter.

När Moa kom ut ur min mage låg hon i sitt eget bajs, hade navelsträngen runt hals och väldigt, väldigt lite med fostervatten. I början hade hon också svårt med andningen. Hade det gått den naturliga vägen hade förlossningen blivit jobbig och den hade kunnat skapa problem för min flicka. Lyckligtvis gick allt bra, efter några dagar på neonotalavdelningen, där hon låg inne för observation, fick jag ta med mig henne hem.

Och avslutningsvis, jo, gubben kom lagom till att få ett stycke nytvättat och rosigt flickebarn i sin famn, några minuter över elva, tisdagen den 6:e april-2010.