Musik

Denna sida kommer att handla om musik, framför allt hårdrock. Man kan säga att mitt hjärta tillhör metal, hårdrock och rock´n roll, men jag flörtar gärna med annan musik som tex Rockabilly, punk, blues och nästan allt från 50-60-70-talet (det skulle vara disco och soul jag inte riktigt fastnat för i så fall) och jag har en förkärlek för filmmusik, speciellt Hans Zimmerman.

Jag kommer att skriva om mina favoritband, tipsa om nya och gamla skivor och ta med festivalsliv och konserter.

Jag börjar med att skriva om fem band som har haft stor betydelse för mig och som ger mig energi att möta motgångar. Det är band jag mår bra av att lyssna på oavsett vilken känsla jag vill förnimma. När jag är glad lyssnar jag på dem, när jag känner mig deppig räcker det med introt till deras låtar för att jag ska bli uppåt igen. När jag är arg finns det låtar som lugnar mig. De tre första banden hjälpte mig genom stökiga tonår, där jag inte kände mig hemma någonstans. Inte hemma, inte i skolan. Från plågoandarna i skolan, bråken och den tunga stämningen hemma så flydde jag till tre världar: Böckerna, stallet och således musiken. 

Det är svårt att beskriva det jag letar efter när jag sätter på musik. Ibland kan det vara nostalgi man är ute efter, men oftast är det för att uppleva en stämning, en känsla. Jag letar efter det där speciella i gitarriffen, sättet trummisen följer eller leder temoväxlingar (måste medge att jag älskar dubbeltramp så det nästan blir löjligt. Det får mitt hjärta att slå dubbelvolter och lägg till en sångare alà Bruce Dickinsson, Michael Kiske eller varför inte Ronnie James Dio, då är det enda man behöver här i livet sin familj, sina vänner och eventuellt några kalla öl.

För er som inte är så insatt i hårdrockens olika termer och kategorier kommer jag att försöka ta upp några av de mest vanliga. Men jag önskar att ni läser dem med öppna ögon och sinnen. Kategorier kan vara bra, för att då vet man på ett ungefär hur ett band låter, men det är inte roligt om man inte kan vidga sina vyer utanför sin så kallade favoritatmosfär. Bara för att man föredrar en viss sorts musik utesluter det inte att det finns oerhört bra band inom det mesta. Självklart är gränsen även hårfin för vad saker och ting kan kallas, och det som för en annan är värsta hårdrocken, kan för en annan vara mjukisrock. Smak och tycke avgör vad man tar till sig, men på senare år har jag lärt mig att man missar en himla massa bra låtar om man envist bara lyssnar på några få band eller bara en sorts musik.

Lite fakta, lite discografi kommer det att bli, men det jag helst vill förmedla är ju varför jag gillar dem och låtar och skivor jag tycker om. Vill man fördjupa sig är det ju bara att klicka in sig på bandens egna hemsidor.

Mitt sätt att betygsätta skivor är enligt följande: Och ta mina omdömen med en nypa salt, för de är högst personliga och smaken är som baken=delad.

• Fem fullmånar=Absolut världsklass
• Fyra fullmånar= Räcker inte riktigt hela vägen fram
• Tre fullmånar=Medioker, men helt okej
• Två fullmånar= Börjar tappa stinget
• En fullmåne= Total solförmörkelse

En inblick i rocktermernas lilla värld börjar med en av de två för mig allmänna, eller man skulle kunna säga huvudkategorierna:

Nämligen hårdrock: Denna samlingsterm kan helt enkelt beskrivas som en form av tung, gitarrdominerad rockmusik och den bröt sig loss från vissa band i slutet av 60-talet. Jimi Hendrix och Cream sägs vara några av föregrundarna. Det var band som spelade mer skränigt, vars sångare gärna tog högljudda toner. Det popiga soundet som förknippas med Beatles och 60-talet försvann och ersattes med blues och rockinfluenser. Black sabbath plockade med sig mörka texter, och hårdrocken har väl ända sedan dess blivit beskyllt för både det ena och det andra när det gäller övernaturligt, döden och ockultism. Men detta kommer jag gå in på mer senare. Två andra viktiga band på 70-talet var Led Zeppelin och Deep Purple. Ihop med Black Sabbath skulle man kunna säga att de startade hårdrockens era. Två band som influerat många har säkerligen varit Queen och Kiss och några för mig typiska hårdrocksband är: Aerosmith, Scorpions och svenska Europe. Något nyare band som jag tycker har skönt sound, fantastiska sångare och mycket bra låtar är Hardcore Superstars och Bullet, båda från Sverige. Det förstnämnda bandet har kanske rötterna i glam/sleazerocken och Bullet spelar lite tyngre, men ändå rockigt med influenser från AC/DC och Accept.

Den andra huvudkategorien är Heavy Metal: Förenklat skulle man kunde säga att det är hårdrockens tyngre och snabbare motsvarighet, med ännu mer skränighet (oftast förknippat med olyssningsbar skrikighet för de som inte tycker om att lyssna på hårdrock. Den tog sin form i slutet av 70-talet och ett av de första banden som räknades till att spela Heavy Metal måste anses vara brittiska Judas Pries

Sedan har vi en massa andra underkategorier som jag menar kan vara viktiga i en beskrivning av ett band, för då vet man kanske vad man kan vänta sig innan en lyssning. Samtidigt tycker jag om att vara modig och älskar att leta musik och band utanför min smak och trygghetsfär. När man minst anar kan just den där perfekta, underbara låten eller gruppen dyka upp.

Nu till några av de grupper som har en mycket betydelsefull plats i mitt liv.För mig och liksom för många andra är musik någonting högst känslomässigt personligt, och egentligen finns det så många duktiga band därute och de som ligger mig nära hjärtat har inte alltid med musikalisk kvalitet att göra, utan det kan vara minnen, dofter platser eller att deras låtar får mig att hamna i vissa sinnestämninga.

Först börjar vi med det amerikanska punk/rock bandet Ramones: Det är ett band som följt med mig ända sedan första gången jag hörde Sheena Is A Punkrocker. Något i den låten fick mig att studsa till. Det fanns både hjärta och själ och den trallvänliga refrängen gjorde det hela ännu bättre. Mina tår ryste av välbehag och trots att jag vet att Ramones kanske inte är världens skickligaste band, möjligtvis snabbaste ( i alla fall live) så föll jag för dem och än i dag smälter jag när jag hör deras musik.

Ramones bildades 1974 i New York. Alla orginalmedlemmar ändrade sitt efternamn till Ramone, fast det inte fanns något släktskap mellan dem.

Första plattan hette kort och gott Ramones. De tre efterföljande albumen: Leave Home, Rocket To Russia och Road To Ruin kan i Ramonessammanhang inte sägas vara något annnat än klassiska skivor som bara måste finnas i din samling.

En av mina favoritskivor är Pleasant Dreams från 1981, producerad av Graham Gouldman, där The KKK Took My Baby Away är kanske det mest kända spåret. Fast för min del är det She`s A Sensation som smälter gott på tungan, likt en isglass i sommarvärmen. Därefter kommer Phil Spector producerade End Of The Century. Phil spector som är känd för tex. att stå bakom tjejbandet The Ronettes och skapare till "The Wall Of Sound", en makalös ljudvägg som han lyckades att skapa på plattan med Ramones. Den är mer lätttillgänglig, inte lika dyster och mörk som de tidigare, och som egentligen var deras varumärke. Även om det är band som man mest kommer ihåg för sina treackordslådar med enkelt punk/rock`n roll sound, så tycker jag vartenda spår på denna skiva är värt att lyssna på.

Nu kommer turen till Helloween: Detta tyska band var riktigt, riktigt stora i slutet av 80-talet. De började med ett sound, mer likt melodiskt speed metal, men kom att bli föregrundare och framför förebilder för de flesta band som spelar power metal. 1979, i Hamburg, bildades bandet av gitarristerna Kai Hansen och Michael Weikath, basisten Markus Grosskopf och trummisen Ingo  Schwichtenberg.

Jag anser att jag har Helloween att tacka för mycket här i livet, speciellt för att de fick mig att snöa in på Power Metal.

Powe Metal har blivit en benämning på band som spelar snabb, men melodisk metal. Gärna med sångare som tar ljusa, höga toner och ofta finner man ett visst fantasytema i texterna. Tyskland och Finland och även Sverige har många band som jag fastnat mycket för. Tex. Edguy, Stratovarious, Dreamtale, Nocturnal Rites (deras första plattor är riktigt grymma ) och andra band som vi kan komma in på senare.

Helloween släppte  sitt första fullängdsalbum 1985, som hette Walls Of Jericho. På denna platta fungerade Kai Hansen, som både sångare och gitarrist. Och nu ska jag villigt erkänna att jag tycker Kai Hansens röst är unik, underbar och utan tvekan en röst som sitter som gjuten i ett Heavy Metalband, men för mig finns det ingen annan sångare i Helloween än den som därefter togs in i bandet, eftersom Kai Hansen insåg att det behövdes en ny frontfigur vid mikrofonen för att ge bandet en större chans att nå ut.

Denna sångare vid namn Michael Kiske var 19 år när han började sjunga i Helloween. Bandet släppte 1987, Keeper Of The Seven Keys Part 1 och 1988, Keeper Of The Seven Keys Part 2. Två klassiska plattor jag menar man inte kan leva utan och där Kiskes röst får en titta lyriskt upp mot himlen. Det finns inte en dålig låt på plattorna, texterna får en att drömma sig bort, eftersom de är av episk, fantasy/sagainspirierande karaktär. Det finns ett djup och en själ i musiken, plus gudomligt vackra gitarrslingor. Allra bäst gillar jag Future World och den fantastiska Dr. Stein. Living Ain`t No Crime är låten med bästa texten, men som dock inte finns på dessa två plattor, utan på en maxisingel, och på samlingsskivan som kom 1991, The Best, The Rest, The Rare. Titelspåret The Keeper Of The Seven Keys på första plattan borde inte ungå någon som är svag för melodiska refränger och en magiskt text.

De nästkommande albumen: Pink Bubbles Go Ape och Chamelon nådde aldrig upp till de "Keeper... plattornas standard, men jag har svårt att släppa sångarens, i mitt tycke, fantastiska röst och det finns spår jag menar inte borde glömmas bort: First Time och Windmill är favoriter på Chamelon och Number One på "Pink Bubbles..." är märklig men bra, med en melankoliskt djup underton i texten. Till min stora sorg lämnade han bandet efter dessa två skivor.

Saker och ting förändrades, Kai Hansen hade redan lämnat bandet efter "Keeper...plattorna" och startade bandet Gamma Ray, som jag menar är ett band som tagit över stafettpinnen från Helloween, men återkommer till detta senare. Trummisen Ingo Schwichtenberg tog tyvärr sitt liv den 8 april 1995.

Efterträdare till Michael Kiske blev Andi Deris, frontfigur i Pink Crean 69, och och en ny trummisen vid namn Uli Kusch kom med i bandet.

En kanonplatta släpptes med den nya uppsättningen, nämligen Master Of The Rings. Det är en skiva, där varje låt för med sig något vid varje lyssning, även om man har hört hundratalsgånger innan. Texterna är fantastiska och nya sångaren har det där , lena själfyllda men ändå rockiga som jag har svårt att motstå. Men efter följande platta: Time Of The Oath som skrevs för hedra Ingo Schwichtenberg, tappade jag bort känslan för dem som just bandet Helloween.

De senare albumen är inte dåliga rent musikaliskt, men helt enkelt intetsägande och har man en gång fångats så starkt av en viss röst att det blir både känsligt och personligt är det svårt att ta till sig en ny sångare. Andi Deris gör ett värdig jobb måste jag säga och han har på inga vägar en dålig röst. Och jag lyssnar gärna på honom, oavsett om det gäller Helloween eller Pink Cream 69, men får jag välja, ja, då finns det ingen annan för mig än Michael Kiske.

Hans sätt att ta höga toner, ihop med det sammetslena och ibland även det dova, är som balsam för en sårad själ. Vackraste låten jag hört med honom är Your Turn och har ni inte hört den och anser att även en bra hårdrocksballad är värt att lyssna på så gör det. Där kommer det fram en röst som får i alla fall mina tår att rysa av välbehag.

Och nu till Thin Lizzy, en grupp, vars låtar jag aldrig kommer att sluta älska (hade en fin katt som jag döpte efter bandet) Detta irländska band bildades 1969 i Dublin och upplöstes 1983. Phil Lynott, deras frontfigur och en makalös musiker/textförfattare var den som stod bakom de flesta låtarna. Enligt mig och och många andra runt ivärlden var det en stor förlust för musikvärlden när denna sångare dog, 1986, endast 36 år gammal. 12 album släpptes medan Lynott fortfarande fanns med i gruppen. Under åren spelade en rad olika gitarrister med i bandet, varav en mycket duktig kille vid namn Gary Moore, som jag tror är mer än bekant för blues och rockälskare.

I mitt tycke finns det tre plattor man borde införskaffa om man inte redan har dessa eller är nyfiken på bandet, även om resterande album också är väl värda pengar och lyssningstid. Jag börjar med den underbara Black Rose, där några spår smeker ditt hjärta med mjuka, vackra gitarrer och ihop med mycket personliga texter som jag anser vara lite av Lynotts varumärke är det låtar du tar med dig i ditt sinne och själ, vad än livet för med sig. Black Rose släpptes 1979 och medlemmar i bandet var då (förutom Lynott som även var bandets basist) Scott Gorham på gitarr, Gary Moore, självklart på gitarr och Brian Downey på trummor         

Detta album får av mig 5 fullmånar