Hemort tur och retur
Var och hälsade på där hemma, överlevde Marten, men blev sur på hög ljudvolym. Gick faktiskt och tog natten tidigt en lördagskväll.
Jag vill ju gärna att Moa ska ha hörseln kvar den dagen hon får hänga med på Sweden Rock Festival. (Och väl där nere får hon ha vackra, dock helst inte rosa, hörselkåpor ) Då kan hon inte klaga på att hon inget hör den dagen hon blir tonåring heller.
Ja, lite tankar om hemorten, då. Den var sig lik. Samma resturanger, fast andra namn. Gator från förr, gator man skrattat längs, i fyllan och villan. Gator man tyckt var så gruvligt tråkigt enkelriktade och tycker väl fortfarandet att de är det.
Det är en fin stad, med sin lilla stadspark och närheten till Glavsfjorden. Kanske är husen billigare här än i storstaden, kanske finns det mindre stress. Men plockar man bort Marten och trängseln på torget en sådan helg, så finns det väl inte så mycket mer att orda om. Och det är både på gott och ont. Jag tycker att om man trivs ska man bo kvar, men jag tror tyvärr att negativa händelser gjorde mig lite immun mot någon form av mysig hemvändar känsla.
Det är alltid trevligt att träffa släkt och vänner, men känner ingen längtan tillbaka. Är ganska nöjd med att lilla jag, som enligt en lärare på högstadiet, var så dum att jag aldrig kommer att klara av gymnasiet, lyckades flytta till Göteborg och studera på högskolan. Det är kanske inte så märkvärdigt, men jag är stolt över det och jag gillar att jag vågade ta steget ut och flytta ut på landet.
Att jag lyckades förverkliga en dröm, även om den inte alltid är rosenskimrande hela tiden.
Och vart man än flyttar kan man alltid bära med sig alla minnen från där man växte upp, förhoppningsvis de goda minnena.
|
|
Tisdagen den 5 oktober 2010 kl. 20:07
|
|
Skönheten och odjuret
Eftersom gubben nattade Moa igår och jag ändå inte kunde sova, satt jag kvar framför tvn och tittade på tv:3 dokumentär om tonårstjejer som ville skönhets-opera sig.
Jag blev så bedrövad.
Vad är det för värld vi lever i, vad är det som gör att två så fina flickor inte kan tycka om sig själva. Var finns killarna som kan gå fram till dem och säga, jag tycker om dig så mycket för vad du är och inte för hur du ser ut.
Tjejerna försökte förklara att det inte handlade om fåfänga som man först kan tro, utan om att må bra, få ökad självkänsla och självförtroende, och jag tror dem.
En del av mig förstår varför de tänker som de gör, även om jag inte skulle kunna tänka mig att göra en skönhetsoperation.
I så många år blev jag retad i skolan, för att jag var ful, att jag var tjock, att jag var dum, att jag var konstig och att jag var äcklig.
Men för mig är det som att ge upp om jag skulle låta opera mig, för det betyder ju att då hade de rätt... då dög jag inte.
Alla vi vuxna måste stötta våra barn och tonåringar till att låta dem få må bra och leva precis som dom är.
Varför är det så viktigt att följa ett ideal, att ha stora bröst, vara smal och ja, helt enkelt se ut som en så kallad stjärna i tv och i filmer.
Tänk på att detta är en illusion, de ser ju inte ut så i verkligheten. De är retuscherade och sminkade och mer eller mindra designade av en massa människor för att passa in i ett vad jag tycker fruktansvärt stereotypt skönhetsmönster.
Denna skönhetsfixerade värld (tycker också att man ska betona att skönhet ligger i betraktarens öga, inte vad några kändistyckare eller skolans innegäng anser) är ett odjur. Den förgör många, speciellt unga, människors liv.
Istället för att låta unga människor opera sig, kan man inte jobba mer för att få en värld där vi kan vara omtyckta för det vi gör och inte baserat på hur vi ser ut, där allas olikheter kan vara accepterat och inte hånat. Vi är ju alla unika på just vårt unika, specielle sätt. Blir du verkligen unik och mår du verkligen bättre om du ser perfekt ut, och varför måste det perfekta vara ett visst ideal.
Till ni kläddesigner som gör så små klänningar att normala vuxna kvinnor inte kommer i dem att de måste banta till barnstorlek nästintill. Att ni inte skäms. Vad gör det så svårt att tillverka kläder i normala storlekar. vem har betämt att trådsmal och stora bröst är det alla vill ha.
Vill ni verkligen det killar, där ute. Ska alla tjejer vara antingen fotomodellsmal eller se ut som en Pamela Anderson kopia?
Jag hoppas en dag mänskligheten kan ta ett stort kliv framåt och utrota mobbning och utanförskap, men efter att sett gårdagens program förstår jag att vi har lång väg kvar att gå, och att så länge vuxna faller in i skönhetsodjurets grymma mall, då är det inte konstigt att tonåringar drömmer om det perfekta livet och det perfekta utseendet.
|
|
Tisdagen den 28 september 2010 kl. 11:27
|
Några fördelar med att vara bebismamma
Några fördelar med en liten bebis: (För visst visst det en oerhörd positiv samvaro med dessa små knyten). Det finns några rosiga och ljus guldkanter även i min lilla värld.
- Innan de lärt sig krypandets ädla konst så är de fast där man sätter dem. Sålunda vet man än så länge var man har dem. Har hört att tonåringar är väldigt oberäkneliga. Du frågar en sådan individ- Vart ska du gå? Och den svarar -Ut, utan att precisera vad som menas med just ut, vilket genast väcker katastroftankar hos föräldern.
- Jag som inte ammade helt ut måste erkänna att en bebis inte är gratis när det gäller mat, men de har inte börjat än med att äta dig ur huset. Vänta du bara när de blir tonåring.
- De är mycket ekonomiskt lagda när det gäller leksaker. En liten toarulle kan underhålla minst lika mycket som babygym. Vad tonåringar skulle säga om att få en toarulle som present låter jag vara osagt. Minns bara att jag i skolan skulle lära mig räkna ut omkretsen på en toarulle och fann det ganska onödigt.
- De är också tämligen lättroade. En diskborste kan förgylla deras tillvaro, och det är praktiskt när de börjar tycka det är tråkigt på Gekås. Jag antar att vissa tonåringar skulle tycka det är oerhört skojigt att få handla på Gekås, om de finge låna din plånbok och den i så fall var välfylld.
- De kräver inte heller någon vidare större krav på diskussionsämnen, gör roliga grimaser och sjung och flamsa, så är de väldigt nöjda. Jag lovar, det finns ingen tonåring någonstans som skulle ställa upp på något sådant. De skulle nog gladeligen flytta hemifrån.
- Slutligen. .. De lyssnar och suger åt sig allt du säger som mamma. Och det finns väl inte många tonåringar som gör det.
Ja, jag lade märke till att jag utsökt även snubblade in på vad ett tonårslivet kan innebära för sina föräldrar. Jag ber att få återkomma om cirka så där 14 år och kanske kan jag då berätta om fördelarna att ha en tonåring i huset.
|
|
Onsdagen den 22 september 2010 kl. 13:42
|
Att inte ge upp
Idag har jag deppat lite över min boksituation, har visserligen skickat in mitt andra manus för bearbetning, men känns ändå inte som vidare stor chans att jag ska få mina böcker utgivna. Det är för hård konkurens och skriver väl inte helt enkelt tillräckligt bra. Och även om jag lyckas få ut någon bok, på ett lite förlag eller kanske om jag ger ut den själv, funderar starkt på det i nuläget, så kanske inte ens någon vill köpa den. Det är inte gratis att trycka upp böcker, det är inte gratis att köpa böcker, men det är gratis att skriva...
Vill jag bli rik på mitt skrivande. Jag skulle vilja försörja mig, ja, men att bli rik är ändå inget jag drömmer om. Inners inne tror jag att jag vill bli utgiven för att visa att jag duger till något, att jag lyckades med något.
Uppväxtåren som kantades av de som fryste ut mig och mobbade mig har satt sina spår, erfarenheterna av att ha en mamma som inte trodde på mig, det har också satt sin prägel på mina tankar och handlande.
Jag tror jag skriver och drömmer att få ge ut en bok, dels för att jag gillar att skriva och dels för att jag vill ta revanch.
Ibland fastnar jag med att läsa många andras självbiografier, och allra bäst tycker jag om de som kan tar sitt elände och omförvandlar det till en styrka att gå igenom livet med högt huvud.
Jag tycker inte jag alltid lyckas att göra på det viset. jag har svårt att glömma, jag har svårt att tro på mig, att det jag gör är bra.
Jag vill så gärna känna att jag duger i allt jag företar mig. Och samtidigt vill jag vara en bra förebild för både unga och för andra människor där ute som har det svårt på ett eller annat sätt.
Det gäller att inte ge upp, det säger alla, och jag köper verkligen det.
Fast jag inte ens kan laga makaroner och är urusel i köket (och min husmorskapacitet är lika med noll, och det har att göra med att jag tycker det är tråkigt och att jag inte gillar att göra nåt jag inte är bra på) Jag känner mig inte som någon redig mamma för den delen heller, men hoppas att kunna ge Moa ett gott liv trots allt. Jag känner att jag trivs på mitt jobb, men tycker inte jag är speciellt bra på det, vill utveckla mig, men ibland känns det som om jag borde göra något annat som är inte lika lätt att ta med sig hem.
Jag är inte alltid så rolig för gubben, när det gäller mitt humör och min envishet och för de flesta är jag nog särdeles tjatig när det gäller könskillnader, framför allt när det gäller förväntningar på olika kön, som börjar tidigt när vi bestämmer att flickor passar i rosa och pojkar passar i blått. Något som jag ogillar starkt.
Vad vill jag nu säga med allt detta. Jo, att det ändå är viktigt att inte ge upp. Att inte skylla allt på miljo, uppväxt, arv eller orättvisor. Ibland måste man göra jobbet själv. Därför kanske jag, när jag deppat färdig, startar upp ett bokförlag. Någon som vill ge ut sina böcker hos mig kanske?
|
|
Onsdagen den 13 oktober 2010 kl. 16:03
0
|
Personligt om en mamma och en dotter
De som känner mig vet att mitt skrivande är ett sätt att få ur mig känslor som kan vara jobbiga att bearbeta. Detta inlägg kommer att bli mycket personligt, men känner att det är något jag måste få ur mig.När man själv har fått barn tror jag det är vanligt att man börjar tänka tillbaka på sin egen barndom, och då vill man minnas de ljusa stunderna. Man vill ju att ens eget barn ska få en lycklig barndom, motgångar måste självklart finnas där, men på ett sådant sätt att barnet inte tar skada av det.Någongång, om jag vågar och har kraften till det, ska jag skriva en berättelse som handlar om min mamma, hennes uppväxt och erfarenheter. Jag vet att där ligger nyckeln till varför hon valde att leva och bete sig som hon gjorde. Jag tror nämligen inte att hon hade en medfödd psykisk sjukdom, jag kan inte vara säker, men övertygad är jag i alla fall om att hon inte trivdes med sig själv.Från ca 10-årsåldern har jag upplevt att min strävan har varit att inte bli som min mamma när det gäller just det där. Och det i sin tur har varit en besvikelse för min mor och en sorg för mig, för att jag inte hade en mor att se upp till, att se som sin idol, sin hjältinna och för att citera min äldre syster: Fortfarande i vuxen ålder kan vi ibland sörja en mor som vi hade kunnat haft, men inte hade. Min mamma hade sina bra dagar och stunder, då man anade hennes lyckliga jag, och då kunde hon vara både glad och rolig. Men alltför ofta hände det att hennes humör slog om, och det är väl detta jag hade svårt för, man visste aldrig var man hade henne. Ibland kunde det räcka med ett ord eller kommentar och sedan var det liksom kört. Det fanns stunder då man inte kunde förstå hennes resonemang, för är man själv en slags mitt i mellan ting, (alltså man är inte ett litet barn, men man är inte heller en tonåring) då vill man inte lyssna på en massa elakheter om ens pappa (som jag i dagsläge fortfarande inte vet om det stämmer), man orkade inte höra om alla människor som svikit henne och fortfarande alltid skulle svika henne och man blev ledsen när hon fick en till att känna sig så ovälkommen och att man bara var i vägen. Min förhoppning är att hon inte menade det så egentligen, men hennes personliga problem gjorde att hon hade svårt att uttrycka sig och känslorna hon kände inombords gjorde henne svår att hantera. Jag tror innerst inne att hon försökte skapa ett bättre liv för sina barn, men klarade inte av konflikter och hon klarade inte av mig som hade en oerhört stark vilja. Mina syskon skulle med lätthet påstå att jag blev bortskämd för att jag var yngsta barnet, och jag håller med, fast då gäller det materiella saker, förutom den oerhörda turen och glädjen över till slut äntligen få en egen ponny när jag blev 12 år. För en ponny är ett levande väsen och ingen leksak. Det var en dröm som gick uppfyllelse när ponnyn kom in i mitt liv och allvarligt talat så anser jag att livet med hästar har räddat mig många gånger. Men jag erkänner att trots att jag fått mycket så hade jag nog önskat mig en bättre relation till min mamma istället. Jag kan t.o.m erkänna att när jag var liten drömde jag om ett annat liv, ett liv med andra föräldrar som inte bråkade, en mamma som inte grät och kastade ut julgranen dagen innan julaftonen och jag önskade vara utan en överfull kappsäck med dåligt samvete för att jag inte kunde se upp till mina föräldrar och för att jag upplevde mig själv som den där bråkiga och omöjliga ungen som det hela tiden var bekymmer med.Det kan vara jobbigt att sitta och höra andra hur de beundrar sina föräldrar, hur glada de är över dem och hur roligt deras liv har varit tillsammans med dem.Man vill inte smutskasta sina föräldrar, men inte heller kan jag ljuga och säga att min barndom var underbar, för det var den inte. Däremot försöker jag att plocka fram de där ljusa stunderna, då min mamma och pappa inte bråkade och vi gjorde utflykter ihop ( i vår familj var det populärt med skogsutflykter, där man plockade bär och svamp) eller när vi åkte på bingo. Då kändes det som om man var en familj på riktigt. Eller de stunderna mamma glömde bort att känna sig olycklig, bitter, kränkt och övergiven, då kunde hon liksom le på ett sådant vackert och underfundigt sätt som var speciellt för just henne.Vissa saker har gått i arv, sådant jag verkligen glädjs över. Ett är intresset för djur, hon var visserligen rädd för hästar, men hon tyckte ändå om dem och hon älskade hundar. Hon var också förtjust i musik och även om jag inte helt och hållet tog till mig just hennes favoritmusik ( hon gillade Elvis Presley, dansband och country) så öppnade hon dörren till musikens värld och det är jag henne väldigt tacksam för. För speciellt när det kommer till hårdrock, så upplever jag en värld där jag kan få vara den jag är. För jag tror tyvärr att något som min mamma hade svårt för när det gällde mig, var att jag inte var den här rara, söta tillbakadragna, lilla flickan som inte gjorde något väsen av sig, vilket ledde stora och säkert onödigt dramatiska uttryck i tonåren. Hon förstod inte att det var ett sätt att leta sig fram till sig själv, hon tog allt man gjorde och sa som personlig kritik. Allra svårast hade jag nog för de ögonblick när hennes ord och uttryck blev hånfulla och ironiska, när hon misstrodde en om allt och när hon vrängde och vred på allt så att allting blev allas andras fel och gärna mitt, för jag var helt enkelt alldeles omöjlig att ha att göra med.Hon förstod inte mitt sätt att tänka när jag började närma mig vuxenlivet, men i takt med att det blev nästan outhärdligt för mig att vistas i skolan på grund av utanförskap och mobbning hade jag behövt föräldrar att söka skydd och tröst hos. Jag hade behövt en mamma som insåg att min så kallade utspökade klädsel var ett sätt att visa omvärlden vem jag var, att det inte spelade någon roll hur många gliringar jag fick, jag skulle aldrig hoppa på det för den tiden rådande modetåget och bli lugn, sansad, gullig och snäll. Jag skulle sträva efter att hitta min egen väg och där borde hon ha stöttat mig istället för att skratta åt mig.Hon skulle ha tagit min motsträviga hand och visat mig att hon tyckte om mig för den jag var och inte för den hon önskade att jag skulle bli.Relationen mellan mig och min mamma har delvis gjort mig till den jag är idag och kanske har den gjort mig till en alldeles för negativ och allvarlig person som har svårt att ta till mig livet som det är, både på gott och ont (som var även min mammas stora svårighet), men jag hoppas till sist ändå att alla upplevelser, om man försöker blicka framåt, kan förmå en till att gå stärkt ur det och förhoppningsvis lära sig något av det.Jag vill anstränga mig till det yttersta att ge Moa en relation som inte bär på för mycket spår av det jag upplevde som liten. Kanske ligger min styrka i att jag helt enkelt vill att min dotter ska få bli den hon blir... vad nu det än är, det får framtiden visa.Jag vet att det inte är så lätt som det låter. Men jag vet eller tror i alla fall att nu när min mamma är en ängel uppe i himlen, har hon förhoppningsvis fått frid i sin kropp och själ. Och kanske kan hon då tillåta sig att vara lite stolt över sin dotter och sitt barnbarn.
|
Onsdagen den 1 september 2010 kl. 16:59
|
Sweden Rock bekymmer
onsdag 18 februari 2009 17:29
Glömde ju säga att det finns ytterligare ett band som jag gärna vill kolla in på Sweden rock, nämligen Volbeat. Missade deras spelning när vi var på festivalen förra året. Då hade de tagit bort norra entrén och det tar längre tid än man tror att knata från sitt tält till festivalsområdet, ni vet kissepauser och lite vätskepåfyllning här och där och tjöta lite med people man möter. Vilket man inte kan låta bli att göra för på en festival finns både det ena och det andra.För några år sedan mötte jag och Mojje en kille som sa att inte var satanist utan hatanist, motsatsen till humanist förmodar jag men han var väldigt trevlig ändå... Det är just sånt som gör att man alltid längtar tillbaka till Sweden rock.
Sweden rock bekymmer-igen
onsdag 18 februari 2009 17:10
Har inte skrivit på ett tag, men här kommer lite i alla fall.
Har börjat jobba så smått efter min sjukskrivning, känns okej, fast väntar på pengar från försäkringskassan,grrr... de gpdkänner inte läkarens intyg och kräver komplettering. Blir så förbaaaaanad. Pengar är inte allt, men man är ju inte gjord av dem. Fick ärva pengar av min mor och hade tänkt ha dem till Sweden rock eller nån resa till London, fast nu är de mer eller mindre borta.
Hatar det tjafs som pengar för med sig, men när man för en gångs skull fick lite extrapengar skulle det ha varit roligt att göra något kul istället för att bara betala räkningar. Speciellt nu när man har varit och fortfarande är deppad. Att åka på Sweden Rock är nåt jag och min man har gjort i flera år nu, men vi får se hur det blir i år. Det är alltid kul att åka dit, men finns det inga pengar så finns det inte. Funderar på att åka kanske en dag, på torsdag, då ZZ Top spelar. Hade varit kul att få se dem, och även Flogging Molly. Om ni inte har varit på Sweden Rock så passa på och åk dit. Gillar man rock och metal och god festivalstämning så är den super och man har aldrig en tråkig stund där.
|
|
|
|
